Hade bilen inlämnad på verkstad (i staden där jag jobbar) eftersom styrservon sprungit läck. Tyvärr ansåg de att de inte kunde åtgärda felet. Jag frågade dem då om det var något som kunde göras så att inget mer blev förstört om jag skulle köra hem bilen (6 mil). De svarade att de kunde ta bort remmen till servopumpen så skulle det inte vara någon fara. Så nu skulle jag bara köra hem bilen och sen lämna in bilen på annan verkstad här hemma och förhoppningsvis få bättre hjälp. Så var tanken i alla fall.
Plötsligt upptäcker jag att temperaturmätaren närmar sig rött, och även om jag inte vet mycket om bilar så vet jag att rött aldrig är bra. Stannar utefter motorvägen, ringer sambon, är förbannad, öppnar motorhuven, kollar kylarvätskan. Det ser ut att finnas gott om vätska men nog är det lite konstigt att burken inte ens är ljummen?! Sambon håller med och fixar så jag ska bli upphämtad och att han själv och vännen Dr D ska försöka bogsera hem bilen.
Medan jag väntar kommer det en vänlig själ med bilintresse och tittar under huven. "men vilka klåpare!" hör jag honom säga efter en snabb kik. De har tagit bort remmen till vattenpumpen också! Och inga remmar finns kvar i bilen så vitt jag kan se.
(rättelse: tydligen är det samma rem som går till såväl servopumpen som vattenpumpen, en bilmekaniker borde ju då kanske inte föreslå att plocka bort den remmen om det riskerar att få motorn att koka...)
I skrivande stund sitter jag hemma i soffan och väntar på att få höra nåt från sambon om hur det går med att få hem bilen. I morgon kommer bilverkstaden (som är specialiserade på mitt bilmärke) få höra ett och annat, bland annat från min far...
Turen i oturen var att jag i alla fall hade Francis med mig i packningen och kunde sticka några maskor som tröst medan jag väntade.
(mer om Francis kommer en annan dag och så ska ni självklart få höra om mina garneskapader i Irland)
