Resa mot okänt mål, del 2

I den första delen av denna reseskildring hade vi precis kommit fram till vattenfallet vid Njupeskär i Fulufjällets nationalpark. Vi hade vandrat på ganska enkla och preparerade stigar. Lutningen hade till en början varit blygsam för att sedan stadigt öka. För att komma fram till själva fallet måste man gå ned för en jämrans massa trappor, där jag avhöll mig från att räkna trappstegen vilket var klokt med tanke på att vi skulle klättra upp för trapporna igen. 

 Ett litet mini-vattenfall där det riktiga fallet skymtar i bakgrunden. Som synes hade våren inte riktigt nått njupeskär, snön låg i fläckar här och var.

Vandring fram till fallet skedde på en uppbyggd vandringsled av trä, tur var väl det annars hade vi kanske vrickat fötterna bland alla stenar som rasat från fjället. Man kan riktigt se hur fjället sakta men säkert nöts ned av tidens tand.

Att dessa små träd lyckas klamra sig fast bland stenblocken och få tillräckligt med näring är fascinerande.

Så kom vi äntligen fram till fallet, 93 m högt är det och väldigt imponerande.

Aldrig har väl en Långeman sett så liten ut förut...

Vi passade på att leka lite med fjärrkontrollen till kameran för att kunna ta gruppbilder. Det blev lite blandad kvalitet kanske men de flesta blev bättre än den nedan. Jag är gömd någonstans bakom Sambon och gör med  all säkerhet en riktigt stilig grimas.

När vi hade kommit upp för trapporna och ut på vandringsleden igen kläckte någon den briljanta idén att hänga upp kameran i ett träd och ta en gruppbild med fallet i bakgrunden. Bilden nedan sköt jag av medan massören höll på som bäst med att surra fast kameran. Vi fick väldigt fina gruppbilder i övrigt men på de bilder där alla fyra är med har kameran svängt så att fallet inte kom med - typiskt.

Efter att ha kämpat oss upp för en brant och stenig backe där mjölksyran snabbt strömmade till och packningen gjorde oss extra tunga i gumpen möttes vi av blåsten på fjället.

De som hade vindtygsjackor svidade om till dessa, själv drog jag på mig en hemmastickad mössa av alpacka för att inte tappa öronen. Dagens stående skämt blev:
"Fan vad det blåser!"
"Jag hör inte vad du säger, det blåser för mycket."

Tätt följt av:

"Jag känner mig lite blåst."

Man har inte roligare än man gör sig eller hur?!

 På fjället var det mest ljung och små knotiga tallar. Gott om sten var det också. På vissa ställen var det en riktig balansakt att ta sig framåt och hela tiden försöka hålla koll på de orangemarkerade stenar som utmärkte leden. Varningsskyltar om livsfarliga stup och tanken på att klättra ned för stenröset med vrickad fot såg till att vi höll en förnuftig hastighet.

Nu har vi nått ovansidan av fallet så att säga. Här var det vacker utsikt, forsande friskt vatten och underbar luft.

 Jag la mig en stund och lät mig förtrollas av vattnets virvlande framfart. Det är så fruktansvärt vackert med vatten!

 Meditation på hög höjd.

Nålbindningsposerande på hög höjd

Packning anno 1920?

 Jag var bara tvungen att få en bild på mig själv mitt i snön på fjället. Det här var verkligen en resa att minnas!

Tanken var först att vi skulle gå till en övernattningsstuga som skulle finnas någonstans vid sjön som skymtar på bilden. Efter att ha överlagt en stund fick de mer vana vandrarnas förslag väga tyngst och vi vände om för att inte behöva göra en lång vandring direkt på morgonen inför hemfärden.

Sambon lyckades fånga olycksbådande moln som verkligen förmörkade världen. Inte en droppe regn fick vi på oss, så det var nog mer skrämseltaktik än verkliga hot från molnens sida.

Jag kan lova att den steniga  branten inte ens ser hälften så brant ut på bild som den var i verkligheten. Det var dock mycket lättare ner än upp. Istället för att hiva upp tung kropp med packning uppför stenblock kunde jag lugnt och fint klättra nedför. Uppför var kortheten ett problem då jag hela tiden fick ta mycket högre kliv än önskat och lårmusklerna fick verkligen göra sitt. Nedför kunde jag istället ta längden till hjälp genom att hela tiden kunna hitta stenar att hålla balansen med och fick en väldigt säker klättring.

Tältet slog vi upp i en mossig tallskog men den mjuka mossan till trots sov jag obekvämt och vaknade lätt mörbultad. Hemfärden dokumenterades inte alls utan jag utkämpade en tröstlös kamp mot sömnen från min plats i baksätet.

Allt som allt var det en alldeles förträfflig resa mot okänt mål. Mer sånt i framtiden! Förhoppningsvis blir det någon mer vandring av i sommar och gärna en kanottur eller två.

Tack finaste vätten för att du ville ha just oss med på utflykt!  Gurb bosnauk lat ti mâmor.