Det hände i en port

"Kom, jag vill visa dig något", sa han och drog mig med ut genom Snäckgårdsporten.
Trots att jag fascinerats av mycket under mitt första besök i Visby förstod jag nog inte riktigt varför det var så viktigt att visa mig trebucheten just då . Vi hade suttit ett helt gäng utmed muren, njutit av havsutsikten, druckit nåt glas eller två och sjungit hellre än bra. Det var ganska tidigt på kvällen, kanske runt 19-tiden och medeltidsveckan hade börjat för några dagar sedan så än fanns det gott om tid att uppleva Visby.

Efter att vi tittat på den åldrande kastmaskinen gick vi in i Snäckgårdsporten igen. Han saktade ner sina steg, såg sig omkring och kysste mig på pannan. När han för tredje gången såg sig omkring som för att försäkra sig om att vi var ensamma och att ingen var på väg mot porten började jag ana att något var på gång. Han gick ned på knä, fattade mina händer och frågade: "Vill du förlova dig med mig?"

Idag har nio år gått och jag ångrar inte en sekund att mitt svar var "Ja!". Varje gång vi är i Visby har vi som tradition att stanna till för att kyssas när vi passerar genom Snäckgårdsporten. Jag är glad att han valde en alldeles egen port för vår förlovning, Kärleksporten har nog hört alldeles för många löften som sedan brutits. Snäckgårdsporten är våran port!

Ikväll är det du och jag, Långeman. Du och jag mot världen!