Julklappen till min far julen 2011 var en ridkurs hos min vän, Vätten. Jag och Vätten skötte det hela som en byteshandel där hon stod för ridkursen och jag skulle nålbinda en mössa till henne. I höstas blev den äntligen klar, inte pga att det tar lång tid att binda utan för att jag haft så lite lust till att binda den. Det arbete en sällan jobbar på växer långsamt...
Jag har sytt i två maskor från föregående varv (en ny och en gammal) och två maskor bakom tummen (en ny och en gammal där med). Jag är duktig på att nålbinda med urusel på de olika stygnens namn. Jag improviserar alltid mina nålbindningar och minskningarna är gjorda lite på känn. Det brukar funka bra så.
Garnet är svampfärgat med sammetsfotadpluggskivling (dock ej av mig) och det har så vackra skiftningar.
på en mössa som blir min del i en byteshandel med fina vätten. Hon höll en liten crash-course i hästträning som min pappa fick i julklapp. Byteshandel är bra tycker jag!
Garnet är färgat med sammetsfotad pluggskivling, men dock inte färgat av mig. Det är lite lite grönare än bilden visar.
Mönster: Mitt eget som improviseras fram varje gång. Jag föredrar att nålbinda från tån och upp (precis som när jag stickar), när jag kommer till hälen gör jag uppläggningsmaskor och fortsätter sedan binda skaftet. Sist gör jag hälen i en minskande spiral, nästa gång ska jag dock prova en annan variant av häl med tätare minskningar på slutet. Jag tog mått på den engelske gentlemannen och kunde konstatera att vi hade ungefär lika fötter vilket underlättade nålbindningen. Jag kunde testa strumporna hela tiden men fick göra dem trånga på benen för att passa mottagarens något smalare vader.
Stygn: Stygnet är Dalby-stygnet som blir ett ganska platt och tätt stygn, det ger ett ganska randigt intryck som jag tycker mycket om. Vill någon lära sig nålbinda rekommenderar jag Nålbindning - 12 varianter av Berit Westman utgiven av Västmanlands läns hemslöjdsförbund (finns bland annat att köpa via alternativ.nu). Därmed inte sagt att det är lätt att lära sig nålbinda enbart baserat på en bok, för det är det verkligen inte!
Nål: Den köpta bennålen som är så där perfekt slät, lagom spetsig och ligger helt rätt i handen. Favoritnålen helt enkelt.
Garn: Ragg-strömpegarn från Hjertegarn, färgnr 3810. Jag påbörjade det 6:e nystanet men det finns garn kvar till strumpeband om det skulle behövas och även till eventuella framtida lagningar. Så drygt 250 gram gick det åt till strumporna. Som jag letade för att finna det perfekta garnet! Det var en riktig pärs men nu är jag hur nöjd som helst, till och med lite förälskad i den varmt senapsgula färgen.
Förhoppningsvis kan jag senare få visa en bild på engelsmannens ben med strumporna på tillsammans med de snygga vikingabyxorna i rutigt ylle. Jag tror nämligen att det kommer att bli ruggigt snyggt. Jag är nog lite avundsjuk på de knähöga strumporna, men det kommer dröja ett tag innan jag gör ett par till mig själv. Höger axel måste hämta sig från den sista maraton-nålbindningen jag gjorde för att hinna klart i tid. Nu hoppas jag bara att strumporna kommer att passa engelsmannen perfekt och att han kommer att vara på många roliga evenemang iklädd nålbunda sockor handmade by Heldri!
När en tittar på ett par ben så tycks sträckan från häl till knä vara tämligen kort. När en stickar ett par strumpor som skall sluta precis under knät inser en att så inte är fallet. Om en istället nålbinder ett par strumpor blir sträckan från häl till knä obegripligt lång.
Snart är jag i mål med en senapsgul strumpa och då har jag uppskattningsvis 8 timmar nålbindning kvar på den andra. Tror ni mig om jag säger att det "bara" är drygt 1 dm kvar på den strumpan? Nålbindning tar tid, men resultatet är klart värt det!
De beställda senapsgula sockarna har växt till sig sen sist. Nu är det slutspurten upp till knäna kvar. Överlämning bör ske senast den 17:e så jag har en vecka på mig, det borde jag hinna. Sen ser jag fram emot att sätta mig vid symaskinen med den gröna klänningen och lite andra sömnadsprojekt. I julhelgen ska jag prioritera stickning till mig själv i form av en kofta, undrar bara vilken jag ska börja med...
Idag skulle vi ta en titt på de mest aktuella wipsen, dvs de projekt jag arbetar aktivt med just nu. Det är födelsedagsstrumporna till Mamma, de senaspgula sockorna och den kycklinggula sjalen.
Strumporna till mamma är ganska nära mål men har fastnat lite i ett hinder. Eller hinder och hinder - jag har stickat fel och ska rätta till det. Sånt får mig lätt att tappa flytet och fokusera på andra projekt istället, men jag SKA ta tag i det och sticka färdigt dem så fort som möjligt.
De senapsgula sockorna flyter på fint. Dalbystygnet är fint om än lite långsamt. Som synes på bilden har jag kommit en bit på båda fötterna vilket är resultatet av exakt ett nystan. Det är en väldigt trevligt garn att nålbinda i och jag är löjligt förtjust i färgen. Är senapsgult det nya svarta?
Sen är det sjalen som växer stadigt. Jag ökar i varje kant på alla var och på vartannat varv ökar jag även på båda sidor om mittmaskan. Det är rätstickning för hela slanten och det blir en vackert räfflad yta. Jag har även börjat prova lite olika mönster för att virka blommor men har inte hittat det ultimata än.
Tillbaka på ruta ett var det. Lite som att gå direkt till fängelset utan att passera Gå.
Känslan av att ha köpt helt fel garn som inte passar det beställda projektet och därmed inte borde belasta beställarens konto (överenskommelsen gällde arbetskostnad + material) var misstänkt lik känslan av förtvivlan. Men då är det ju tur att jag är en i grunden obotlig optimist som tillsammans med min sambo utgör ett oslagbart team!
Det natur/beige fuga garnet var ju faktiskt väldigt trevligt att nålbinda med och visst vore det väl trevligt med ytterligare ett par sockor till mig själv. Är sockorna ändå till mig kan jag ju även testa att växtfärga dem vid tillfälle, då spelar det ju ingen större roll om färgen inte fäster eller inte får önskad färg. Här ber jag att få återkomma med vidare färgfunderingar när projektet vuxit till sig lite, än så länge har det inte vuxit så mycket sen sist:
Det gula garnet då?
Hur ofta klär sig en Heldri i gula kläder? Hittills aldrig är väl ett rakt och enkelt svar.
Men vad har det oslagbara teamet Heldri och Långeman kommit på för genialisk plan som gör att inte ens ett kycklinggult garn blir bortkastade pengar?
Tack för alla fina tips jag fått om senapsgula garner efter mina senaste inlägg! Från början hade jag rubrikidén "Fel blir rätt" och tanken med inläggen (två till väntar) är att beskriva hur inspiration kan väckas på de mest underliga vis bara man är lite finurlig och väljer att se möjligheter istället för problem!
Idag var jag in till min lokala garnaffär (som fått ny ägare med positivt resultat än så länge) och hittade det perfekta garnet till nålbindningsbeställningen. Tydligen hade väldigt många frågat efter just senapsgult sockgarn den senaste tiden, vilket jag även hört från andra garnbutiker (For The english gentleman: you´ll be very trendy in your mustard coloured socks!). När ägaren var på branschmässa i helgen och fick syn på senapsgula garner köpte hon på sig ett redigt lager. Extra tur för mig att en herre bad om att få gå före i kön medan jag stod med mina något för gula garner så jag kunde upptäcka korgen med perfekt senapsgult raggsocksgarn från Hjertegarn!
Inte den bästa av bilder, men ni ser färgen och att jag redan hunnit påbörja tåspetsarna på båda sockarna. Jag brukar försöka binda båda samtidigt för att få dem någotsånär lika. Jag använder aldrig mönster till nålbundet utan frihandsbinder utifrån de mått sockan/plagget ska ha. Dessutom binder jag alltid mina sockor från tån och upp, helt enkelt för att det passar mig bäst.
Jag satt där med två nystan entrådigt ullgarn i en kycklinggul färg och fyra nystan natur/beige sockgarn (fuga: 50% ull, 50% akryl) och kände hopplösheten smyga sig på.
Jag började nålbinda en tåspets med två trådar av det kycklinggula garnet. Försökte intala mig att det visst blir bra, jag får väl erbjuda mig att laga sockorna vartefter de går sönder. Att de skulle komma att gå sönder var jag övertygad om. Sockor nålbundna (eller för den delen stickade) i obehandlat, 100% ullgarn gör gärna det, särskilt om sockorna ska användas i skor. Visst, som sockor till en vikingadräkt kanske de inte skulle utsättas för dagligt slitage men förr eller senare (troligen förr) skulle de gå sönder.
Vad hjälper det att försöka tänka positiva tankar när garnet likt förbaskat kändes fel i handlaget? Rätta känslan i stygnen (Dalby) ville inte infinna sig och det kändes verkligen som att kämpa i uppförsbacke. För att känna efter om det verkligen var garnet som bråkade och inte mina händer provade jag att binda en tåspets av sockgarnet. Vilken skillnad! Stygnen sydde sig själva och det var en fröjd att lägga varv på varv i förhållandevis rask takt. Visst skulle det kunna bli sockor av detta garn, men färgen var ju inte rätt.
Kanske går det att färga? Efter att ha letat mig blå på nätet efter information om det går att antingen växtfärga eller använda Färgkrafts färgpulver på ett ullgarn med 50% akryl kände jag hur frustrationen började smyga fram igen. Inga tydliga svar någonstans. Att chansa när det gäller ett beställningsarbete är inte riktigt min melodi och så var jag tillbaka på ruta 1 igen. Ingenting fungerade...
I våras (vilket snart är ett år sedan, hjälp vad tiden springer iväg) påbörjade jag ett nålbundet mössexperiment för att testa en idé jag sett på sysidan men inte hittar tillbaka till.
Den nålbundna flätan kan nog bli användbar till lite allt möjligt. Jag ser utsmyckningar på stickade tröjor, inslag i nålbunda mössor och vantar, eller varför inte som knapphålsrad på en kofta? Enbart fantasin sätter gränser.
Mössan på bilden kommer nog aldrig bindas färdig, dels blir den för liten dels tog det första grå garnet slut och det senare är mer blågrått och blir inte så snyggt helt enkelt. Ett bra experiment var det hur som helst.
Min smarta plan med flerfärgat schema var faktiskt precis så smart som jag trodde. Än så länge ligger jag/vi i fas med allt. Vi skippade att dammsuga och torka golv igår, det ser inte alltför hemskt ut och det kommer ändå hinnas med på söndag när all bakning är avklarad. Som kompensation har jag frostat av ena frysen inför handlingen, all is höll nästan på att knuffa upp dörren -inte bra.
Pilates igår var välbehövligt, tur att vi har bokat oss för nästa veckas pass också för jisses vad vissa muskler behöver påminnas om att de finns. Ikväll blir det ingen box och det är inte för att latmasken gnager mig eller A. Instruktören är sjuk så det skulle ha blivit bodycombat istället. A har dock ingen som kan vara hemma med Parveln ikväll och jag känner att det blir grymt stressigt att hinna träna, duscha, äta och sedan handla nu när vi måste be kompisar om skjuts, så vi tog beslutet att hoppa över combaten.
Stick-fronten: Min snigelmössa växer långsamt och kan bli hur spännande som helst. Shalom är fortfarande inte blockad. Annis har kommit till de förkortade varven som skapar det slätstickade partiet. När andan faller på stickar jag några varv på Rick´s bane och måste nu öka ganska ofta eftersom jag har nått elefantvaderna. Det nålbundna lilla någontinget ska få lite virkade avslut och närmar sig leveransdags. Sarektröjan vilar lite tillsammans med det dubbelstickade datorfodralet och den skuggstickade halsduken, deras tid kommer...
Bunden nerifrån och upp (variant B ) och avslutad med en liten stropp.
Vitt är ju inte riktigt min kopp te så får jag den inte såld under sommaren blir den nog färgad och sedan flitigt använd i vinter. Passformen är det inget fel på i alla fall.
Den 29:e maj var det vikingamarknad i Högan, Fjugesta. Fyrorna läser om vikingatiden under våren och avslutar sitt arbete med en marknad där de uppträder med sång och dans vid den lilla forngården Högan. Hembygdsföreningen brukar även bjuda in några knallar, nån smed och så vår lilla förening som bland annat håller i bågskytte. I år hade vi möjlighet att sälja lite vi också och jag hade förberett mig genom att nålbinda lite. Ett gäng mobilfickor samt en mössa hann bli färdiga och under marknadens gång band jag vidare på experimentmössan. Mössorna kommer att bloggas senare, vi börjar med mobilfickorna.
Alla mobilfickorna (eller "brevduve"-pungar som jag kallade dem för på marknaden) samlade.
Nålbindning är egentligen inte särskilt svårt när man väl fattat galoppen (precis som med det mesta här i livet). Det som kan vara svårt är att få tag på en bra beskrivning. Jag har provat några olika och kan varmt rekommendera Nålbindning, 12 varianter av Berit Westman utgiven av Västmanlands Läns Hemslöjdsförbund (den går bland annat att få tag på via Sätergläntans e-butik, under litteratur, textil, virkning/nålbindning). Jag binder oftast enligt någon av varianterna ur häftet och därför kallar jag även stygnen för variant F etc precis som de kallas i häftet. Nu följer en kavalkad av mobilfickor i olika varianter av bindning:
Åsle-stygn (variant F)
Dalby-stygn (variant E)
Dalby-stygn (variant E)
Två färger i spiral, variant B
Två färger i spiral, Åsle-stygn (variant F)
Närbild på stygnen
De två översta bilderna är faktiskt samma stygn, variant F. När man binder så får man de vertikala stygnen utåt och enligt instruktionerna ska arbetet sedan vändas så de horisontella stygnen blir utsidan. Jag tycker båda sidor är lika snygga och anser att det egentligen inte finns någon rät- eller avigsida på nålbindning.
Marknadbesökarna bestod av klass 4 och deras föräldrar och syskon vilket nog inte var den ultimata målgruppen för just nålbundet. Lika många pungar följde med mig hem som ut på marknaden, men inte sörja jag för det. Den ljusgrå fickan som är bunden i Åsle-stygnet och den grafitgrå som är bunden i Dalby-stygnet passar alldeles utmärkt till min mobil som synes. Åsle-stygnet bildar en ganska tät och tjock bindning och den fickan är helt perfekt när mobilen ska ligga i väskan med nycklar och annat. Dalby-stygnet blir inte alls lika tjockt utan passar utmärkt när jag vill ha mobilen i fickan. Den grå/grön randiga fickan blev del av födelsedagspresent till Malin, lagom Iphone-storlek. Den vit/brun randiga har vår gps fått flytta in i - perfekt!
Tror ni intresset finns för en liten nålbindningsskola här på bloggen någon gång under sommaren? Jag har funderingar på att visa hur man börjar de olika bindningarna, hur man binder runt i spiral, hur man gör ökningar och minskningar och kanske hur man binder med två färger.
Nålbindning är ett ganska långsamt sätt att framställa textila projekt, men samtidigt ganska meditativt. När man är färdig med något känner man sig så himla nöjd och stolt. Och visst är det väl så att rikast är den som är tillfreds med tillvaron oavsett storlek på plånbok?
Jag tittade lite på olika nålbundna projekt på sysidan och fascinerades av denna. Roligt när gamla tekniker förnyas och utvecklas!
Nu har jag försökt mig på att göra en sådan flätbård och efter lite upprepningar faktiskt lyckats. Tjohoo! Tänk så snyggt att avsluta vantkragar med eller varför inte på ärmarna den dagen jag väl kommer mig för att nålbinda en tröja. Bilder kommer så småningom, jag tentapluggar just nu och hinner inte riktigt med allt annat.
I helgen har jag spelat spel, tittat på film, grillat (!), nålbundit och sytt.
Den nålbundna mössan är färdig och fick sällskap av 3 olika varianter av mobilfodral. Dessa och vad mer jag hinner nålbinda innan den 29:e ska säljas när föreningen är på marknad vid Högan i utkanten av Fjugesta.
Från torsdag till lördag utnyttjade Sambon och jag Å´s och Retros gästfrihet å det grövsta (men jag är rätt säker på att de inte kände sig särskilt utnyttjade). Fredagen fick Långeman och Retro lyssna på symaskinernas vackra sång när Å sydde medeltidskläder och jag sydde ett par pösiga shorts och en alldeles underbar kjol. Kjolen som var en bonus av tyget som blev över från byxorna blev nog det mest lyckade jag sytt på länge!
Idag har jag stickat några varv på North Roe sjalen som stickas med de mest lyxiga stickor jag någonsin använt. Tack Farmor och Farfar för den julklappen!
Bilder på kjol, shorts, nålbundet och lyxiga stickor kommer senare, så länge får ni njuta av en ros som Sambon fotade i Träslövsläge under förra sommarens semester.
Söta vätten höll på att frysa ihjäl i sin vättehåla på landet. Till råga på allt hade hon slitit stora hål på "trampdynan" till de sockor jag nålbundit åt henne i födelsedagspresent för några år sedan. När hon ynklig ringde och sa " Jag fryser" var jag inte sen att erbjuda en soffa med filtar, te och film. Dessutom kunde hon ju passa på att få sockorna lagade samtidigt.
(Ursäkta den skarpa blixtbilden)
När jag lyckats avlägsna allt utslitet garn var det rejält stora hål i sockorna. I normala fall skulle jag ha bundit fram och tillbaka i hålet och lagat det på så sätt. Här krävdes dock brutalare metoder.
(Återigen blixt och dålig färgåtergivelse)
Saxen togs fram och jag klippte hejdlöst rakt över sockan och fick därmed bara kraftfullt garn kvar. Detta resulterade som synes i att tådelen separerades från resten av sockan. En av alla praktiska aspekter med nålbindning är just att det inte repar upp sig. Därför går det alldeles utmärkt att klippa i plagg som är nålbundna. De stygn som klipps av går lätt att lossa men sen repar inget mer upp sig. Jag nålband sedan på nytt de varv som blivit bortklippta. Eftersom sockorna från början är bundna från tån och upp sömade jag även denna gång från tån. (Ingen blixt men inte särskilt bra färgåtergivelse ändå)
När tådelen var tillräckligt lång lade jag nålbindningsnålen åt sidan och tog fram en något nättare nål med trubbig spets. Med låsstygn eller langettstygn sydde jag sedan ihop tådelen med resten av foten. Detta hade nog gått att få helt osynligt om jag vänt ut och in på sockorna först men jag misstänkte att de "knutar" som blir i sömmen snabbare skulle plattas till och kännas mindre om de var på utsidan av sockan istället för på insidan. Tyvärr blev det ingen bild på de färdiglagade sockorna eftersom Vätten hade bråttom hem för att elda upp värme i sitt bo inför natten.
