Jag har blivit utmanad av Ysanja att avslöja vilka kändisar jag var kär i under tonåren.
Föremål #1 för min beundran var Johnny Depp. Jag vet inte hur många gånger jag och Karlita såg Cry-Baby, det var helt klart för många för att räkna. Från början var förälskelsen av slaget: Åh vad snygg han är! men med tiden insåg jag att här fanns det mer än yta. Än idag är jag mån om att inte missa en ny film med herr Depp. Intressanta rollval och en närvaro som kan lyfta vilken skitfilm som helst, fast jag kan nog inte komma på någon skitfilm... Varför jag fortfarande inte har sett hela Benny and Joon övergår dock mitt förstånd.
Brad Pitt är en annan skådis som jag under tonåren gillade främst för utseendet. Jag minns hur vi tre tjejer, som umgicks jämt och ständigt under tonårstiden, tittade på Höstlegender och för varje bildruta som visades med den blonde "hunken" suckade med kommentaren "Här är han så snygg". Samma kommentar varje gång, det skulle nästan ha blivit lite tjatigt om det inte vore för att vi var tre fjortonåringar och han "var så snygg".
Det tog ett tag innan jag insåg att den "tuffaste" av killarna i Standby me var samma person som spelade tonåringen som tröttnat på att ständigt behöva byta identitet i Running on empty. River Phoenix fick tyvärr inte någon lång karriär eftersom han, 23 år gammal, dog av en överdos. Söt var han gossen och en spännande skådis i mina ögon. Vill man se en bra film med River Phoenix rekommenderar jag (utöver Running on empty) Dogfight eller Vadet som den heter på svenska, den kvinnliga huvudrollen spelas av en annan av mina skådisfavoriter: Lili Taylor.
Jag tittade inte bara på film som tonåring, jag lyssnade även på musik. Nån dag kanske jag kommer mig för att göra ett inlägg om musiken i mitt liv, men det får bli en annan dag som sagt. Nirvana hade hur som helst en ganska stor betydelse mig för när jag var runt 12-14. De rosa tapeterna i flickrummet täcktes av stora postrar med Cobain och det var en sorgens dag när nyheterna meddelade hans död.
En musiker jag följt i många år är Lars Winnerbäck. Jag minns inte riktigt hur jag upptäckte honom men jag minns första konserten jag såg. Det var på smedjan i Köping och jag var där med Bror (och jag tror att Malin var med också men är inte helt säker). Lasse såg liten och obekväm ut där han satt på en pall nästan ensam på scenen. Han tiggde cigg av publiken när det blev alltför jobbigt och gömde sig bakom sitt långa hår. När applåderna ljöd sparkade Lasse generat ut med benen och såg ut som om han ville försvinna bakom sin gitarr. Nu skulle man ju kunna tro att det här var en misslyckad show men icke, det var faktiskt ett av de mest ärliga och öppna framträdanden jag sett med honom. Dessa stora scener där Lasse ser ut som en liten prick med en massa skrikande småflickor framför tilltalar mig inte. Jag anser att musiken kommer bäst till sin rätt på en liten, intim scen.
Fem gossar som inte vet att jag finns men som ändå haft stor betydelse för mig på olika sätt. Vi kan kanske konstatera att långt hår, markerade käkben och ett visst utanförskap eller en viljan att sticka ut ur mängden är gemensamma nämnare för många av mina tonårs-förälskelser. Men vem är då den sjätte förälskelsen? Jag vet faktiskt inte. Visst fanns det fler musiker och skådisar jag gillade som tonåring, men dessa fem har hängt med även när de "gräsliga" tonåren var över.
Sanna cardigan
4 veckor sedan
3 kommentarer:
Kul att du nappade på utmaningen. Det är spännande att se hur olika alla väljer. Vi växte upp under ungefär samma tid och jag känner igen alla "gubbar" som de utmanade tjej-bloggarna tar upp men vi har all helt klart tagit till oss väldigt olika saker under tonären:)
Jag var där. Och det var en härlig spelning!
Trevlig, "åh så snygg" läsning 0)
Skicka en kommentar