En torsdag i april

Igår tog Mammsen och jag varsin cykel och trampade muntert framåt på gamla bekanta vägar i barndomens trakter. Målet var Skvalbäcken, en liten mysig bäck som jag tittade till varje vår när jag liten. Betydligt fler gånger än jag minns har jag tillsammans med bästisen fångat grodyngel,  ätit medhavd matsäck och druckit saft ur sirapsflaska, vårrusig hoppat från ena bäckkanten till den andra för att slutligen cykla hem med blöta fötter.

Jag minns att det bruna bäckvattnet alltid var kallt och att våra fingrar blev skrynkliga och alldeles domnade när vi plockade runt stenar och byggde små vattenfall och fördämningar.

Bäcken var som synes fortfarande kvar, men varken Mamma eller jag kände riktigt igen oss. Den trolska skogen runt bäcken hade förvandlats till ett naket och fult kalhygge.

 

Inte undra på att de två björnungarna hade klättrat högt upp i ett träd för att komma bort från de hemska maskinerna som skövlade deras skog.

När jag var liten fanns det en liten damm mellan tallarna där det alltid var fullt med grodyngel på våren. Nu fanns där bara sumpmark och massor av kabbeleka.

Stenar skövlar man dock inte i första taget.