Att lära gamla hundar sitta...

Ordstävet säger ju att det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Har du prövat att få gamla farbröder att lyda? Det är etter värre! Varken Farmor eller jag tycker att det är en sån där förskräckligt bra idé att Farfar ska klättra runt på verandataket för att sopa rent. Tror ni att han lyssnar på oss? Nej, just det...

Tror ni mig om jag säger att mannen på bilden fyllde 87 år i torsdags?

 Efter att ha lyssnat på ljudet av sopborsten mot plasttaket ett tag hör jag hur ljudet ändras och inser att gubben nu har klättrat upp på stugtaket. Krypande på alla fyra tar han sig över nocken mot skorsten, tar tag i skorstenen och ställer sig upp. Med handen på skorstenen står han stadigt och kan se sig omkring, först ut över sjön på vår sida av viken sedan ut mot udden och sedan över åsen. Samtidigt som jag kanske tycker att man inte borde klättra på taket när man är 87 år gammal så är det en ganska mysig syn att se Farfar njuta så av utsikten från sitt livsverk.

När han fick syn på mig med kameran säger han:
"Ska jag balansera på nocken för dig?"
"Nej, det tycker jag inte alls att du ska!"
"Jo, titta här!"

Och så balanserade han över nocken medan jag stod nedanför med hjärtat i halsgropen. Nej, det går nog inte att lära gamla hundar att sitta...

Härlig helg

Foto: Bror eller Pappsen

Foto: Bror

Lördag och söndag tillbringades i sommarstugan med Farmor och Farfar. På lördagen var även mina föräldrar samt bror där eftersom vi skulle lägga i bryggan och fixa pumpen.

När bestyren var färdiga passade jag på att njuta med min bomullsstickning. Boleron växer stadigt, det är fördelen med att sticka randigt -  man ser hela tiden att det händer något. Dessutom är det lätt att tänka "bara en rand till".

 Men det är nästan pinsamt hur markörerna matchar garnet...

Bolero med smak av polkagris

För att fira att det är sommar och för att roa mig mellan alla jobbansökningar  har jag påbörjat en liten bolero.

Ni får ursäkta bildkvaliteten
jag orkade inte anstränga mig mer än så i värmen.

Det är 100 % restgarn ur gömmorna! Det vita är Struktur från Järbo som blev över efter att jag stickade boobtulipboleron. Det vinröda är rester av det hiskeligt billiga loppisfyndet som jag stickade FLS av. Tanken är något liknande boobtulipboleron fast utan spetsmönster. Eftersom jag freestylar helt utan mönster och beräkningar vet man dock aldrig vad det blir. Det orangefärgade garnet är en virkad uppläggning för att jag ska kunna plocka upp maskor i halsringningen och sticka en snygg kant när allt är klart.

Imorgon ska jag även försöka få till ett vettigt mönster till en klänning av ett annat gammalt loppisfynd, men mer om det imorn. Nu blir det zombiefilm och nygjord rabarber/jordgubbssaft!

Shoppingtips

Min "svägerska" Malin fyllde år i måndags och hade önskat sig en babybola. För att hitta en vettigt pris surfade jag runt lite på olika webshoppar och hittade till sist Marinex som säljer smycken, sjalar, tvålar och mycket mer. Jag la min beställning förra måndagen runt lunch och redan samma dag fick jag mail från Marianne, som driver butiken, att min beställning var skickad. I tisdags låg smycket och en fin liten hjärtformad tvål och väntade i min postbox. Det kallar jag snabb leverans och god service! Jag som hade oroat mig för att inte få hem en present i tid eftersom det var kortvecka och allt.

Nu hoppas vi bara att den där bönan, oavsett om det är en liten han eller hon som bor där inne i Malin, ska uppskatta plingandet. Brorsan tyckte i alla fall att det var praktiskt att han nu kan höra både katten och Malin komma.

Resa mot okänt mål, del 2

I den första delen av denna reseskildring hade vi precis kommit fram till vattenfallet vid Njupeskär i Fulufjällets nationalpark. Vi hade vandrat på ganska enkla och preparerade stigar. Lutningen hade till en början varit blygsam för att sedan stadigt öka. För att komma fram till själva fallet måste man gå ned för en jämrans massa trappor, där jag avhöll mig från att räkna trappstegen vilket var klokt med tanke på att vi skulle klättra upp för trapporna igen. 

 Ett litet mini-vattenfall där det riktiga fallet skymtar i bakgrunden. Som synes hade våren inte riktigt nått njupeskär, snön låg i fläckar här och var.

Vandring fram till fallet skedde på en uppbyggd vandringsled av trä, tur var väl det annars hade vi kanske vrickat fötterna bland alla stenar som rasat från fjället. Man kan riktigt se hur fjället sakta men säkert nöts ned av tidens tand.

Att dessa små träd lyckas klamra sig fast bland stenblocken och få tillräckligt med näring är fascinerande.

Så kom vi äntligen fram till fallet, 93 m högt är det och väldigt imponerande.

Aldrig har väl en Långeman sett så liten ut förut...

Vi passade på att leka lite med fjärrkontrollen till kameran för att kunna ta gruppbilder. Det blev lite blandad kvalitet kanske men de flesta blev bättre än den nedan. Jag är gömd någonstans bakom Sambon och gör med  all säkerhet en riktigt stilig grimas.

När vi hade kommit upp för trapporna och ut på vandringsleden igen kläckte någon den briljanta idén att hänga upp kameran i ett träd och ta en gruppbild med fallet i bakgrunden. Bilden nedan sköt jag av medan massören höll på som bäst med att surra fast kameran. Vi fick väldigt fina gruppbilder i övrigt men på de bilder där alla fyra är med har kameran svängt så att fallet inte kom med - typiskt.

Efter att ha kämpat oss upp för en brant och stenig backe där mjölksyran snabbt strömmade till och packningen gjorde oss extra tunga i gumpen möttes vi av blåsten på fjället.

De som hade vindtygsjackor svidade om till dessa, själv drog jag på mig en hemmastickad mössa av alpacka för att inte tappa öronen. Dagens stående skämt blev:
"Fan vad det blåser!"
"Jag hör inte vad du säger, det blåser för mycket."

Tätt följt av:

"Jag känner mig lite blåst."

Man har inte roligare än man gör sig eller hur?!

 På fjället var det mest ljung och små knotiga tallar. Gott om sten var det också. På vissa ställen var det en riktig balansakt att ta sig framåt och hela tiden försöka hålla koll på de orangemarkerade stenar som utmärkte leden. Varningsskyltar om livsfarliga stup och tanken på att klättra ned för stenröset med vrickad fot såg till att vi höll en förnuftig hastighet.

Nu har vi nått ovansidan av fallet så att säga. Här var det vacker utsikt, forsande friskt vatten och underbar luft.

 Jag la mig en stund och lät mig förtrollas av vattnets virvlande framfart. Det är så fruktansvärt vackert med vatten!

 Meditation på hög höjd.

Nålbindningsposerande på hög höjd

Packning anno 1920?

 Jag var bara tvungen att få en bild på mig själv mitt i snön på fjället. Det här var verkligen en resa att minnas!

Tanken var först att vi skulle gå till en övernattningsstuga som skulle finnas någonstans vid sjön som skymtar på bilden. Efter att ha överlagt en stund fick de mer vana vandrarnas förslag väga tyngst och vi vände om för att inte behöva göra en lång vandring direkt på morgonen inför hemfärden.

Sambon lyckades fånga olycksbådande moln som verkligen förmörkade världen. Inte en droppe regn fick vi på oss, så det var nog mer skrämseltaktik än verkliga hot från molnens sida.

Jag kan lova att den steniga  branten inte ens ser hälften så brant ut på bild som den var i verkligheten. Det var dock mycket lättare ner än upp. Istället för att hiva upp tung kropp med packning uppför stenblock kunde jag lugnt och fint klättra nedför. Uppför var kortheten ett problem då jag hela tiden fick ta mycket högre kliv än önskat och lårmusklerna fick verkligen göra sitt. Nedför kunde jag istället ta längden till hjälp genom att hela tiden kunna hitta stenar att hålla balansen med och fick en väldigt säker klättring.

Tältet slog vi upp i en mossig tallskog men den mjuka mossan till trots sov jag obekvämt och vaknade lätt mörbultad. Hemfärden dokumenterades inte alls utan jag utkämpade en tröstlös kamp mot sömnen från min plats i baksätet.

Allt som allt var det en alldeles förträfflig resa mot okänt mål. Mer sånt i framtiden! Förhoppningsvis blir det någon mer vandring av i sommar och gärna en kanottur eller två.

Tack finaste vätten för att du ville ha just oss med på utflykt!  Gurb bosnauk lat ti mâmor.

Utmärkt

Mitt under min skolstress fick jag en fin utmärkelse från Hedvig, jag tänkte att det kanske är dags att blogga den nu. Bättre sent än aldrig brukar man väl säga när man är pinsamt försenad...

Med awarden följer en uppmaning att berätta åtta saker om mig, så vi får väl se vad jag kan locka fram ur garderoben.

1. Jag har en skev syn på vad som är medellängd bland män. Efter snart 11 år med en sambo på 1,96 och med flertalet vänner runt 1,90 upplever jag killar som är runt 1,80 som relativt korta. Något orättvist kan man tycka med tanke på att jag själv bara är dryga 1,60.
2. Jag var måttligt intresserad av syslöjd i skolan och valde träslöjd på högstadiet. Intresset för den textila slöjden vaknade först när jag en sommarpraktiserade i butik och behövde ha något i händerna mellan kundbesöken. Först blev det virkning och sen har det bara fortsatt, det finns mycket kvar att lära!
3. Jag älskar kostymfilm av alla de slag oavsett tidsperiod och verklighetsförankring.
4. Brysselkål, lever och blodpudding är de få saker jag inte alls kan tänka mig att äta, annars är jag allätare och provar gärna nya rätter och smaker.
5. Drömmer om att få det beryktade skinnet på näsan men misstänker att konflikträdsla kombinerat med en vilja att få alla att känna sig nöjda gör det svårt att uppnå.
6. Känslan av gräs mot bara tår är bland det bästa jag vet.
7. Jag vägrade att lära mig läsa och skriva innan jag började skolan. Jag skrev mitt namn baklänges och gjorde min Farmor orolig när jag hävdade att det inte spelade någon roll var "kroken" (S) satt. 
8. Jag vill lära mig att gå avslappnat i klackskor, antar att det bara är att sätta igång att träna.

Sedan kunde man även skicka awarden vidare till tre bloggar man gillar men eftersom jag gillar alla bloggar jag läser låter jag det vara upp till var och en av er att känna er träffade och berätta åtta spännande eller ospännande saker om er!

Ett avslut

Malin undrade med rätta när del två av resan kommer. Den kommer!

Det har varit bråda dagar i skolan när både kursen i datorbaserad kalkylering och D-uppsatsen skulle vara färdiga för att examineras samma dag.

Idag var dagen D.
Dagen som avslutar fyra års studier.
Dagen då mitt och kurskamratens arbete sedan mitten av oktober skulle bedömas.

Kursen blev godkänd utan rest och i början på nästa vecka får vi besked från examinatorn gällande uppsatsen. Som det lät är det i alla fall inga större omarbetningar som krävs för att bli godkända även där. Vi fick otroligt härligt beröm för vårt metodavsnitt och när det kommer från just den här examinatorn känner vi att vi faktiskt kan sträcka på oss lite extra.  Det är inte helt illa att ha klarat fyra års universitetsstudier utan en enda omtenta. Jag är allt lite stolt *ler stort*

Nu ska jag vara lite upptagen några dagar till, men istället för skola och stress blir det njutning och rockmusik, sedan ska jag blogga fortsättningen av resan och en fin award jag fått från Hedvig. Sedan kanske jag även kan jobba på att vara mer social och trevlig i verkliga livet istället för att vara glömsk, stressad och trött hela tiden! Vilken grej!

Tack för att ni stått ut med mig här på slutet trots att jag har varit mer frånvarande än aktiv!