"Militant barn...

...som vägrar bli vuxen" står det på min presentation på ett av de forum jag hänger på. Sakta men säkert har en känsla börjat smyga sig på mig - jag börjar bli vu.., nej, jag försöker igen, vux...hmm jag börjar mogna. Tankar, känslor, värderingar - grunden är den samma som den alltid varit så någon världsomvälvande förändring är det inte tal om.
Det är små, små saker:

• När jag ser vissa av mina gamla bekanta ( de jag spenderade mycket av sena tonåren med) och konstaterar att de inte ändrats mycket alls - mer än att de börjar se lite slitna ut - utan fortfarande har som ett av sina primära mål att låta livet vara en fest. Då känner jag hur nöjd jag är med att trivas bäst hemma med sällskapsspel och kanske en cider eller ett glas vin istället för att vara på fest och tappa huvudet.


• När jag hör bekanta som har som mål i livet att ha roligt (inget fel med det, jag tycker också om att ha roligt) men som aldrig någonsin tänker sätta sin fot på arbetsmarknaden. Som anser att även deras största hobby skulle bli tråkig om det kunde tituleras jobb. Det känns ju bra att jag i framtiden kommer att behöva indirekt försörja dem genom att betala skatt så de kan plocka ut sitt soc-bidrag och "ha roligt".


• Jag längtar ut till ett hus på landet med trädgård och hela köret. Tidigare ville jag bo i storstad och vimmel.


• Jag trivs bäst när jag får sitta som en liten tant med min stickning, en kopp kaffe och sambon nära till hands!


• Jag känner mig mer lik "Jag"-karaktären i Lokes sång Eldsjäl än vad jag känner mig lik eldsjälen i sin självvalda, självgoda nöd.



• när Mörk kommenterade att han började känna sig för gammal och borgerlig för att vara med i SUF. Om Mörk anser sig gammal och borgerlig kan det bara betyda att jag plötsligt blivit antik och utan min egen vetskap högervriden.
• Men trots alla vägran att bli vuxen så trivs jag nog ändå väldigt bra med den jag är! För visst fan är jag mittemellan lagom och alldeles normal!

Ibland är det inte så dumt att vara Vätten när allt kommer omkring!